dagar, och de slutade alldeles upp att sopa i rummen. Det gick lika bra ändå. Det kom ju aldrig någon till dem och såg efter hur de hade det.
Far förföll allt mer och mer. Han försökte ibland att rycka upp sig och hålla gossarna till ordning, men det var bara vanmäktiga ansatser. Han glömde sina befallningar lika snart, som han hade givit dem.
Gossarna hade också börjat skolka från förmiddagsläsningen. Ingen förhörde dem deras läxor, så det tjänade ju ingenting till, att de läste. Det hade varit god skridskois nu ett par dagar, och då kunde de ju lika gärna ta sig lov och vara ute, medan det var dager. På isen fanns alltid fullt upp med pojkar, och de hade gjort bekantskap med flera stycken, som också tyckte bättre om att gå på skridskor än att sitta instängda och läsa.
Nu har det blivit en så utmärkt vacker dag, att de omöjligt kunna tänka på att sitta inne. Det är bara ett par grader kallt, stilla och hög luft och klart solsken. Det är så härligt väder, att skolorna ha gett skridskolov. Hela gatan är full av barn, som ha varit hemma och hämtat sina skridskor och nu skynda ner mot isen.
Där gossarna gå fram bland de andra barnen, se de allvarsamma och tungsinta ut. Inte ett leende kommer över deras ansikten. Deras olycka är så tung, att de inte kunna glömma den ett ögonblick.
Då de komma ner på isen, är den alldeles full av liv och rörelse. Utmed land är den kantad med en tät människomassa, längre bort kretsa
