svingande rad, liksom en ofantlig släplina. Luftseglarna roa sig med att kasta ut en mängd pappersblad i olika färger, som långsamt singla ner genom den blåa luften.
Gossarna äro de främsta i den långa raden, som jagar efter ballongen. De skynda framåt med huvudena böjda bakåt och blickarna stadigt riktade uppåt. Deras ögon stråla av lycka för första gången, sedan de ha skilts från sin mor. De äro alldeles utom sig av hänförelse över luftskeppet och tänka inte på annat än att följa efter det så länge som möjligt.
Men ballongen driver hastigt framåt, och man måste vara en god skridskoåkare för att inte bli efter. Skaran, som jagar den, tunnar av, men i spetsen för dem, som fortsätta förföljandet, synas de små gossarna. De äro så ivriga, att man fäster uppmärksamhet vid dem. Folk talar sedan om att det var något eget över dem. De varken skrattade eller ropade, men det vilade en hänryckningens glans över deras uppåtvända anleten, som om de hade sett en syn.
Ballongen verkar också på de små gossarna nästan som en himmelsk vägvisare, som kommer för att återföra dem till den rätta stigen och lära dem att gå framåt på denna med friskt mod. När gossarna se den, svälla deras hjärtan av längtan att åter börja arbeta på den stora uppfinningen. De känna sig på nytt säkra att lyckas. Bara de äro uthålliga, skola de nog arbeta sig fram till seger. En dag skall komma, då de skola bestiga
