För se, hon var sådan, att hon inte visste något, som var så försmädligt som att behöva vända om och inte komma, dit hon ville.
Om hon bara inte hela året hade gått och tänkt på den här annandagen, då hon skulle få gå till Nygård! Om hon inte nu i detta ögonblicket hade sett framför sig de stora, sjudande grytorna, de långa bordena med de vita släpdukarna och de stora klengåshögarna! Om inte hon och lillgossen hade sagt till varandra var gång, som mor inte hade haft något att ge dem till mat: »När vi kommer till farbror i Nygård på julkalas, så ska vi äta oss mätta!»
Att tänka sig, att de kokade sötsoppa med russin därnere, att där fanns risgrynsgröt och kakor, att där fanns sylt och kaffe och smörbakelse, och att hon inte skulle få något med av det!
Hon var så ond, att hon riktigt önskade, att det skulle ha funnits någon, som hon hade kunnat vara ond på. Hon tänkte för sig själv, att blåsvädret borde ha haft bättre vett än att komma just den här dagen. Helgdag var det, så att det behövde inte dra kvarn, och vinter var det, så att det behövde inte hjälpa till på sjön, utan det kunde ha hållit sig i ro. Men det var inte lönt att säga detta till blåsvädret.
Det var den värsta vägbiten, som de hade framför sig nu: ner förbi Helgesäter och utför Broby backar fram emot Löven och kyrkan och över de stora prästgårdsgärdena, därför att det var
