Så på en gång fick matmodern en tanke, som hon blev mycket glad åt. »Men kors då!» sa hon. »Ni kan ju få lämna barnena här hos oss, om ni har lust till att gå.»
De blev så glada åt detta, både matmor och husbonde. De kunde inte begripa, att de inte hade funderat ut det förut.
Mor krusade litet till en början, men hon gav snart med sig. De kom överens, att barnena skulle få bli, där de var, hela den dagen och natten med, men nästa dag skulle mor komma tillbaka och hämta dem.
Så gick mor, och där satt lilljänta.
Nu var det riktigt slut med att hon skulle få komma på julkalas, det insåg hon. Men det hade inte varit lönt att säga något om att hon ville gå med mor, för detta var ett så snällt folk, som de hade råkat ut för, så de hade aldrig släppt henne åstad. Och inte kunde de gå ifrån lillgossen båda två heller.
Stugfolket försökte att tala med henne och muntra upp henne, men hon kunde inte svara ett ord. Hon vände dem ryggen och ställde sig vid fönstret och såg på ett par stora björkar, som svingade fram och tillbaka i blåsvädret.
Hon hade så många önskningar, där hon stod. Bland annat önskade hon, att blåsvädret skulle ta ett kraftigt tag i den här stugan och välta omkull den, så att hon skulle kunna komma ut ur den.
Men, men — — Detta började se märkvärdigt
