han håller fast vid sitt nekande, och om han är beredd att avlägga eden.
Till dessa frågor säger svaranden genast ett raskt ja. Han börjar gräva i västfickan och tar fram ett betyg från prästen, som intygar, att han känner edens vikt och betydelse och är oförhindrad att avlägga den.
Under allt detta har käranden fortsatt att gråta. Hon tycks vara oövervinneligt blyg och håller ögonen envist sänkta mot golvet. Hon har ännu inte lyft blicken så mycket, att hon har kunnat se svaranden in i ansiktet.
När han nu säger sitt ja, rycker hon till. Hon träder ett par steg närmare domstolen, som om hon hade något att invända, men så blir hon stående. »Det är väl inte möjligt,» tycks hon säga till sig själv. »Han kan inte ha svarat ja. Jag har hört orätt.»
Emellertid tar domaren emot betyget och ger på samma gång en vink till rättstjänaren. Rättstjänaren går då fram till bordet för att lägga bibeln framför svaranden.
Käranden hör, att någon går förbi henne, och blir orolig. Hon tvingar sig att höja blicken så mycket, att hon kan se över bordet, och hon märker då hur rättstjänaren flyttar bibeln.
Ännu en gång ser det ut, som om hon skulle vilja göra invändningar. Men hon hejdar sig på nytt. Det är ju inte möjligt, att han kan få avlägga eden. Domaren måste ju hindra honom.
