»Nu må jag säga en sak. Så vackra och goda som äpplen är, så är det dock stora bekymmer med dem. Och nog hade det gått så de andra årena, att en stor mängd av prästgårdsäpplena hade blivit bortstulna. Men i år kom knappast ett enda äpple bort på det sättet, för söta mor var outtröttlig att vaka över dem. Alltsedan slutet av augusti, då äpplena började mogna, hade hon gått ute i trädgården och vaktat varenda natt.
»Och söta mor gjorde det, som var mer än så. Hon vaktade äpplena också mot hemfolket. Hon skaffade hänglås till trädgårdsgrindarna och lämnade aldrig ifrån sig nyckeln. När söta mor fann en riktigt stor och klar astrakan, kunde hon plocka den åt söta far, men varken mormor Beata eller fröken Snövit fick smaka så mycket som ett äpple.
»De andra årena hade de väl inte haft så vackra äpplen, men då hade det varit mera glädje med dem. Då var det ingen på gården, som inte hade fått sitt lystmäte. Och de räckte inte bara till gårdsfolket, utan var och en, som kom till prästgården, fick smaka på dem, och de flesta bar också ett litet knyte med frukt med sig därifrån.
»Inte en gång när äpplena skulle ner från trädena, kom någon åt att äta av dem, för det arbetet skötte söta mor ensam. Hon satte vantar på händerna och plockade ner vart äpple sakta och varligt, så att de inte skulle bli klämda eller stötta.
»Visst tyckte fröken Snövit, att det var hårt att inte få något med av äpplena, medan de hade
