överge oss? Då hade det varit bättre, att du aldrig hade kommit.»
Så att nu visste han äntligen, att de ville ha honom kvar. Han kom fram till moster, satte sig bredvid henne och tog hennes hårda, arbetsbrutna hand i sin. »Tänk, mor Margreta,» sa han så vackert och innerligt, att både moster och Maja Lisa fick tårar i ögona, »om någon skulle komma till er och säga, att ni fick flytta till ett stort herrskapsställe på det villkoret, att ni skulle lämna den här gården och allt, som ni här har ställt med i hela ert liv! Hur skulle ni då göra?»
Men vad moster hade ämnat svara, fick ingen veta, för Maja Lisa kunde omöjligt hålla sig stilla längre. Hon rusade fram till prästen med kinderna i brand och rösten darrande av iver och utropade, att visst skulle han stanna i Finnerud. Varför skulle han flytta till Sjöskoga? Där kunde de nog bärga sig honom förutan. Han, som hade gjort så mycket för finnbönderna, att han bara kunde tänka sig att flytta ifrån dem!
Hon skulle ha hållit på länge ännu, om det inte hade fallit sig så, att någon i detsamma hade tagit i dörrn. Då kom hon av sig, och fastän det inte var söta mor, utan bara en av pigorna, blev hon stående helt förvirrad och kunde inte fortsätta.
Men den unga prästen hade förstått hennes mening. Han sprang upp och kom emot henne. Han sträckte ut armarna. Det såg ut, som om han hade velat ta henne i famn, men han fattade
