nu ska Sven gå upp i skåpet på kontoret, där förvaltarn har apteksburkarna, och ge mig kamfert och sura droppar, om eljest Sven törs stanna och inte reser sin väg som de andra.»
Men Sven hade stannat, fastän han till sist hade nästan allt bruksfolket på sjukbädden. Varken förvaltare eller inspektor hördes av, doktor fanns inte på tie mils avstånd. Han och en gammal hushållerska gick där och stoppade i sjuklingarna den medicin, som fanns. Somliga dog, och somliga kom sig, men farsoten kunde ju inte hålla på evigt, utan det blev ett slut på den med. Och sedan kom allt i sin gilla gång igen. Inspektorn höll på och roade sig i fem månader. Sedan kom han tillbaka. Förvaltarn tingade upp kol ett halvår. Så gjorde han sitt intåg. Och nu fick brukslärlingen sopa kontoret och meta löjor i forsen, som han hade gjort förut.
Men fastän Henriksbergs bruk ligger långt borta ur världen, så slapp denna historien ut och blev känd vida omkring. Och en dag kom brukspatron Altringer resande dit upp. Han sa inte ett ord om saken varken till förvaltare eller inspektor, han bara frågade hur den unga Liljecrona skötte sig. Bruksförvaltarn gav honom ett rätt gott betyg. Han trodde, att gossen skulle kunna lära sig att bli en bra brukskarl, om han bara vore mer intresserad. Han var inte oduglig, men han gick och dåsade, som om hela bruksdriften inte angick honom. Altringer bad, att Liljecrona skulle kallas in på kontoret, och när
