Så snart söta mor orkade, skyndade hon in i rummena. Hon tog silverskrinet, satte sig i salssoffan och höll armarna om det, så länge som Vetter var kvar.
Söta mor fick sitta rätt länge med skrinet i famnen, för söta far hade alltid haft ett visst tycke för Vetter, och han lät honom inte gå, förrän han hade fått höra alla hans senaste bedrifter. Sedan måste ju söta far också varna och förmana en smula, för att det inte skulle se ut, som om han hade låtit Vetter prata bara för ro skull.
Efter detta hade söta mor i alla fall blivit litet lugnare för det, som fanns i boningshuset. Så mycket större oro kände hon för sina lador och uthus, och allra mest ängslig var hon för matboden. Den hade ett så gammalt och dåligt lås, att vem som ville kunde öppna det. Om man inte hade nyckeln till hands, gick det mycket väl för sig att vrida upp det med en träpinne.
Just i samma vecka, som det var så mycket tal om Sjöskoga, lät söta mor skicka efter Olaus i Smedsby, som var en mästersmed, och satte honom att göra ett nytt lås, som skulle vara så väl gjort, att ingen tjuv i världen kunde få makt med det. Och hela fyra dar stod Olaus i smedjan, men då hade han också förfärdigat ett lås, så stort och trögt, att söta mor själv knappast kunde vrida om nyckeln.
Då det var insatt i boddörrn, var söta mor ganska lycklig. Hon stängde själv på kvälln, och nyckeln tog hon med in i sängkammarn. Hon sa,
