inte ska ho tro, att det är därför, att ho har så goa lås, att jag inte kan komma åt vad jag vill.»
Ack, ack! Om nu söta far hade varit som förr, så hade han haft sitt nöje av detta i långan tid, men nu förargade det honom. Söta far förstod, att historien skulle gå ut över hela socknen, och att alla skulle skratta åt söta mor och kanske också åt honom själv.
Söta far hade inte svarat Vetter ett enda ord. Det kändes visst så inom honom, som om han vore besviken av alla och inte mer hade några vänner bland sina församlingsbor. Söta far tyckte, att det var så gott, att han gav sig av från Svartsjö.
När han kom tillbaka till gården, sa han till söta mor, att han ville fara till Karlstad nästa dag för att ta reda på hur det stod till med Sjöskoga.
Söta far hade rest och kommit tillbaka, och verkeligen hade det inte sett ut, som om söta mor skulle få rätt, för han hade vid hemkomsten varit ganska uppkryad. Han hade varit både i Karlstad och i Stockholm och fått goda löften. Det var intet tvivel om att han skulle komma bort från Svartsjö.
En märklig nyhet hade söta far fått höra under sin resa, och det var, att pastor Liljecrona i Finnerud hade gift sig under våren. Det skulle vara med någon sämre person, inte något gott parti. Söta far hade hört, att detta var egentliga
