De främmande hade kommit så tidigt på eftermiddagen, att prästfrun var orolig för att de inte hade fått någon mat. Hon skickade kammarpigan in till söta far för att fråga om hon skulle bjuda på middag, men kammarpigan kom tillbaks med det beskedet, att de ingenting ville ha.
Så länge som pigan hade varit inne i rummet, hade ingen sagt något. Det enda, som hon hade att berätta, när hon kom igen, var, att det främmande fruntimret hade suttit och torkat sig i ögona, som om hon skulle ha gråtit.
Drängen, som hade skjutsat dem, blev inbjuden i köket för att få en bit mat. Han talade gärna om allt, vad han visste, men det var inte mycket. Den där frua hade han aldrig förr sett. Hon hade kommit gående till Henriksberg i går kväll och bett att få tala med förvaltarn. Tidigt i morse hade förvaltarn själv kommit i stallet och sagt till om skjuts till Lövdala. Förvaltarn var karl till att gå och tiga hela veckor igenom, och i dag hade han inte sagt ett ord på hela resan.
Prästfrun hade inte kunnat sitta stilla vid sitt arbete alltifrån det, att de främmande hade kommit, utan bara gått ur rum och i rum. En gång tog hon lilljänta med sig in i saln för att fråga om hon hade berättat för någon, att hon höll på att lära henne att läsa och skriva.
Det vore ju inte så farligt, om hon hade sagt det, fortsatte prästfrun. Men se, hon hade tyckt, att det skulle bli så roligt, när hon fick tala om
