hur detta var möjligt, måste hon säga sig, att söta far var ond just på henne.
Ovillkorligen reste hon sig från den lilla pallen och ställde sig, smärt och rak, framför söta far liksom för att bättre kunna försvara sig.
»Nog ser väl söta far, att jag inte är klokare än förut.»
Söta far såg ut, som om han inte hade väntat sig en sådan genstörtighet. Han visste ju, att hon kände till historien, men eftersom hon ville höra den en gång till, så hade han ingenting emot att tala om den på sitt sätt. Hennes moster i Svanskog hade kanske inte gett henne någon riktig föreställning.
Maja Lisa fördristade sig att avbryta söta far. Moster i Svanskog hade talat mycket om pastor Liljecrona, men inte hade hon nämnt ett ord om hans hushållerska.
Söta far slog ut med handen. Det gjorde då detsamma, om det var mostern eller någon annan, som hade burit fram skvallret till henne. I alla fall kunde han förstå, att det var något kvinnfolk, för de var alltid värst mot varandra. Om en karl hade talat om saken, hade han på samma gång sagt henne, att man måste sätta sig in i en människas ställning, innan man fäller dom över henne. Hur många av dem, som hade glatt sig åt att pastor Liljecrona så länge hade stannat bland finnarna och verkat för deras upplysning, hade besinnat hur han hade haft det? Först i dag hade söta far vetat, att han hade bott i ett finnpörte
