blick. Han såg djupt sorgsen ut, men nu flög på en gång det goda leendet över hans ansikte. Han sände henne ett lugnande ögonkast liksom till ett barn, som har gjort ett dårskap, och tycktes vilja bedja henne att vara sansad, ingen stor fara vore för handen. Därpå såg han strax bort igen.
Hon vände sig otåligt från honom, och medan söta far ännu fortfor att tala, sökte hennes blickar upp mormodern.
Mormors ögon mötte hennes med stort allvar och med nästan samma uttryck som Liljecronas. Mormor menade tydligen som han: »Var inte rädd, utan sansa dig!» Och mormor såg strax därpå bort åt annat håll, åt samma håll som Liljecrona.
Då tittade också Maja Lisa ditåt och märkte, att den, som de båda betraktade, var söta mor.
Söta mor föreföll att vara besynnerligt altererad. Hon var vitare än snö, och hennes ögon var virriga, så ungefär som den morgonen, då Maja Lisa första gången hade mött henne. Det var tydligt, att söta mor var uppfylld av en stor skräck.
Ett ögonblick undrade hon om söta mor hade skrivit biljetten, men hon förkastade tanken, eftersom söta mor ju inte var hemma i skrivkonsten. Det var inte underligt, att söta mor var rädd, för söta far var nu onaturligt upphetsad. Hon hade allt skäl att vara orolig för hur detta skulle sluta.
Det var verkeligen väl, att Maja Lisa hade sett på söta mor, för därigenom kom hon återigen att tänka på att hon måste akta sig för att reta
