»Ånej,» sade Gudmund, »det var ingenting. Det är nog bäst, att vi ge oss av.»
Gudmund måste ta ett avsked till, innan han hade kommit långt från gården. Det var Helga från Stormyra, som stod och väntade vid ledet, där skogsstigen från hennes hem mynnade ut på vägen. Fadern körde, och han stannade, när han fick se Helga. »Jag har väntat på er, för jag ville önska Gudmund lycka i dag,» sade Helga. Gudmund sträckte sig fram ur kärran och skakade hand med Helga. Han tyckte sig se, att hon hade magrat, ögonen voro rödkantade. Det var nog så, att hon låg och grät var natt och längtade till Närlunda. Men nu sökte hon att se glad ut och log vackert mot honom. Han blev återigen mycket rörd, men kunde inte säga något. Fadern, som ju hade ord om sig att inte tala, förrän det var påkallat av högsta nöd, föll då in: »Den lyckönskan tror jag Gudmund blir mer glad åt än åt någon annan.» — »Ja, det är nog säkert, det,» sade Gudmund. De skakade hand än en gång, och så körde fadern vidare. Gudmund låg baklänges i kärran och såg efter Helga. När hon skymdes bort av ett par träd, rev han hastigt upp fotsacken och reste sig, som om han hade velat hoppa ur. — »Är det något mer, som du vill säga Helga?» frågade fadern. — »Nej, ånej,» svarade Gudmund och satte sig åter till rätta.
De åkte ännu ett litet stycke. Fadern körde i sakta mak. Det var, som om han tyckte om att
