fara med i brudtåget. Flera långväga släktingar till nämndemannens voro också komna. De sutto på förstubron i sin bästa ståt, färdiga för kyrkresan. Kärror och trillor stodo utdragna på gården, och man hörde hur hästarna stampade i stallet, medan de ryktades. Sockenspelmannen satt ensam på bodtrappan och stämde fiolen. I ett fönster i övervåningen stod bruden färdigklädd och tittade ut för att få syn på brudgummen, innan han hade hunnit att upptäcka henne.
Erland och Gudmund stego ur kärran och bådo genast att få tala i enrum med Hildur och hennes föräldrar. Snart stodo alla dessa i ett litet rum, där nämndemannen hade sin skrivpulpet.
»Jag tänker, att nämndeman har läst i tidningarna om det där slagsmålet inne i staden natten till i lördags, då det var en människa, som blev mördad,» sade Gudmund så fort, som om han hade läst upp en läxa. —»Ja, nog har jag läst om det alltid,» sade nämndemannen. —»Det var så, att jag var inne i staden den natten,» fortfor Gudmund. Nu kom inte något svar. Det blev dödsstilla. Gudmund tyckte, att alla stirrade på honom med en sådan fasa, att han inte förmådde fortsätta. Men fadern kom honom till hjälp. — »Gudmund hade varit bjuden av några vänner. Han hade nog druckit för mycket den där natten, och när han kom hem, visste han inte vad han hade haft för sig. Men nog märktes det, att han hade varit i slagsmål, för kläderna voro sönderrivna.» Gudmund såg, att fasan, som de andra kände, tilltog
