tillbaka till min sängkammare. Han bad alltid om ursäkt för att han nödgades besvära mig.
»Jag är tvungen att begagna det här rummet som ett slags kontor», sade han. »De besökande äro mina klienter.»
Åter hade jag ett ypperligt tillfälle att göra honom en rakt på sak gående fråga, och åter hindrade min finkänslighet mig från att så gott som tvinga en annan människa att skänka mig sitt förtroende. Jag inbillade mig, att han hade något starkt vägande skäl för att ej vilja häntyda på sina affärer, men han skingrade snart mina misstankar genom att själv ge sig in på ämnet.
Det var den 4:de mars, en dag, som jag av flere skäl ej lätt glömmer. Jag steg upp något tidigare än vanligt och fann, att Sherlock Holmes ej hade slutat sin frukost. Vår värdinna var så van vid mina sena morgontimmar, att mitt kuvert ej var framsatt och mitt kaffe ej tillagat. Med karlars vanliga oresonliga häftighet ringde jag och sade strävt ifrån, att jag var färdig. Min kamrat tuggade tyst på sin smörgås, och jag tog upp en tidskrift, som låg på bordet. I akt och mening att fördriva tiden med läsning, öppnade jag det lilla häftet; en av artiklarne var utmärkt med ett tjockt blyertsstreck, och helt naturligt fängslades min blick genast därav.
Avhandlingens något högtravande titel var »Livets bok», och författaren sökte framvisa, hur mycket en uppmärksam iakttagande människa kan lära genom att noggrant och systematiskt undersöka allt, som kommer i hennes väg. Innehållet i den ej särdeles långa artikeln tycktes mig vara en sällsam blandning av skarpsinniga påhitt och orimliga dumheter. Bevisföringen var logisk och duktigt gjord, men slutledningen föreföll mig både långsökt och enfaldig. Författaren ansåg, att man av ett blixtsnabbt övergående ansiktsuttryck, en muskelryckning eller ett ögonkast skulle kunna sluta sig till en människas innersta tankar. Bedrägeri var enligt hans åsikt en omöjlighet inför den, som vant sig vid att ständigt iakttaga och analysera. Hans slutledningar voro lika osäkra och ofelbara, som i de flesta av Euclides' propositioner. Så häpnadsväckande skulle de resultat, han uppnådde, te sig för den oinvigde, att man skulle anse honom för en trollkonstnär, ända till dess man lärt sig de medel, av vilka han betjänade sig.
»Av en droppe vatten», sade författaren, »skulle en logiker kunna sluta sig till att ett världshav eller ett Niagara existerade, utan att varken ha hört talas om eller själv sett någotdera.
Livet är en stor, sammanhängande kedja, vars sammansättning och beståndsdelar bli kända för oss, så snart vi få se en enda av dess otaliga länkar. Likt alla dessa konster och vetenskaper kan konsten att analysera och draga slutsatser förvärvas endast genom långvarigt och flitigt studium, men vårt jordeliv är för kort att tillåta oss hinna uppnå någon högre grad av skicklighet i densamma.
Må den, som vill lära sig den konsten, börja med att lösa de enklaste problemen, innan han vänder sin uppmärksamhet åt sakens andliga och moraliska sidor, vilka förete de största svårigheterna. Må han, när han träffar en medmänniska, lära sig att med ett enda ögonkast läsa dennas historia — inse det kall, hon följer, det yrke, hon utövar. Hur barnslig en dylik sysselsättning än må synas,
