kunde hoppas finna några bevis där. Jag hade likväl nyss sett så slående prov på hans utomordentliga förmåga att observera och dra nytta även av de minsta indicier, att jag var fullt övertygad om, att han såg mycket, som undgick mig.
På dörrtröskeln möttes vi av en lång, bleklagd, ljushårig man med en anteckningsbok i handen. Han rusade fram och skakade ivrigt hand med mr Holmes.
»Det var verkligen mycket snällt av er att komma», sade han; »jag har lämnat allting orört.»
»Med undantag av detta!» svarade Sherlock Holmes och pekade på gångstigen. »Om en hjord bufflar gått fram här, kunde det ej se värre ut. Men ni hade naturligtvis dragit edra egna slutsatser, Gregson, innan ni tillät det ske?»
»Jag har haft så mycket att göra inomhus», svarade detektiven undvikande. »Min kollega, mr Lestrade, är här. Jag antog, att han såg efter allt härute.»
Holmes såg på mig och lyfte hånfullt ögonbrynen.
»Med två sådana män som ni och Lestrade på platsen, finns det nog ej mycket att göra för en tredje», sade han.
Gregson gned självbelåtet händerna.
»Jag tror, att vi gjort allt, som kan göras», svarade han, »men det här är ju ett egendomligt fall, och jag kände er smak för dylika saker.»
»Kom ni hit i droska?» frågade Sherlock Holmes.
»Nej, sir.»
»Gjorde inte mr Lestrade det heller?»
»Nej, sir.»
»Låt oss då gå in och se på rummen.»
Med denna omotiverade uppmaning begav sig Sherlock Holmes in i huset, åtföljd av Gregson, vars djupa förvåning avspeglades i hans anletsdrag.
En smal, brädfodrad, omålad korridor ledde till köksdepartementet, och hade i sin bottersta ända två dörrar, en till höger och en till vänster. Den ena av dessa hade synbarligen ej varit öppnad många veckor. Den andra förde till matsalen, det rum, i vilket den hemlighetsfulla händelsen dragit sig. Holmes steg in, och jag följde honom med den egendomliga, beklämda känsla, jag erfar, när jag står i dödens närhet.
Rummet var stort och fyrkantigt, och såg kanske större ut än det var, till följd av dess fullständiga brist på möbler. Väggarne voro beklädda med simpla, granna tapeter, som på sina ställen visade stora fuktfläckar och som här och var hade lossnat och fallit ner, så att den gula rappningen var synlig. Mitt emot dörren fanns en prålig eldstad; kaminfrisen var av vit marmor, och på densamma låg en bit rött vaxljus. Det enda fönstret var så smutsigt, att det infallande dagsljuset gav en gråaktig dunkel färgton åt allt i rummet, härvid underhjälpt av det golv, väggar och tak täckande tjocka lagret av damm.
Dessa detaljer märkte jag ej förr än senare. Till en början fängslades min uppmärksamhet uteslutande av den styva, orörliga figur, som låg utsträckt på golvet och med glasartad, synlös blick stirrade upp i taket. Den döde var en man på ungefär fyrtiotre eller fyrtiofyra år; han var av meddellängd, var mycket bredaxlad, hade kort, krusigt, svart hår och kort, stubbigt skägg. Han
