Stangersson vara delaktig i Drebbers mord. Den oväntade vändning saken tagit, visar mig, att jag begått ett misstag. Men behärskad av min första idé, hade jag endast en tanke — den att finna ut, vart sekreteraren tagit vägen. Båda herrarne hade varit sedda på Euston-bangården vid halv niotiden på kvällen den 3:dje. Klockan två på morgonen blev Drebber funnen vid Brixton Road. Den fråga, som mest sysselsatte mig, var denna: vad hade Stangerson gjort mellan klockan halv nio och det ögonblick mordet blivit begånget — varthän hade han sedan begivit sig? Jag telegraferade till Liverpool, beskrev karlens utseende och tillsade dem att hålla utkik vid Amerikabåtarne. Sedan besökte jag alla möjliga hotell och pensionat i trakten av Euston, ty jag resonerade som så, ser ni, att om Drebber och hans följeslagare hade blivit skilda åt, så vore det helt naturligt för denne senare, att över natten ta in pä ett hotell i närheten och strax på morgonen gå ner till stationen igen.»
»De hade nog på förhand gjort upp, var de i så fall skulle råkas», inföll Sherlock Holmes.
»Ja, det hade de nog också. Jag tillbrakte hela eftermiddagen i går med fruktlösa efterforskningar. I morgse började jag tidigt igen, och klockan 8 kom jag till Hallidays privathotell på Little George Street. På min fråga, om mr Stangerson bodde där. fick jag ett jakande svar.»
»Ni är väl den herre, han väntar på», sade man. »Han har nu i två hela dar väntat på en god vän.»
»Var är han?» frågade jag. »Han har ej stigit upp än. Han vill ej bli väckt förrän klockan 9.»
»Jag går genast upp till honom», sade jag.
»Jag hoppades, att den oväntade åsynen av mig skulle bringa honom ur fattningen och komma honom att i ett obevakat ögonblick säga något komprometterande. Springpojken på hotellet visade mig vägen till hans rum; detta var beläget i andra våningen, och man kom dit genom en smal korridor. Pojken pekade på dörren till rummet och skulle just gå ner igen, när jag blev varse något, som formligen gjorde mig illamående, trots mina tjugo år i tjänsten. Från rummet hade under dörren en tämligen bred blodström runnit tvärs över korridoren och samlat sig till en blodpöl på motsatta sidan. Jag skrek till, och pojken kom tillbaka. Han nästan svimmade, när han fick syn på blodet. Dörren var låst på innersidan, men vi satte axlarna till och bröto upp den. Fönstret stod öppet, och nedanför detta låg utsträckt kroppen av en i nattskjorta klädd man. Han var död — hade dött för flere timmar sedan, ty hans lemmar voro kalla och styva. När vi vände på honom, kände springgossen genast igen honom som den herre, vilken under namn av Joseph Stangerson hade hyrt rummet. Dödsorsaken var ett djupt knivstyng i vänstra sidan; det hade trängt rakt in i hjärtat. Men nu komma vi till det sällsammaste i hela historien. Vad tror ni väl fanns skrivet på väggen över den dödes huvud?»
Innan ännu Sherlock Holmes hunnit svara, lopp en frossbrytning längs ryggraden på mig, och jag fick en förkänsla om något fasaväckande.
»Ordet 'Rache', skrivet med blod.»
»Ja, så var det», svarade Lestrade med bävande stämma, och under ett par ögonblick sade ingen av oss ett enda ord.
