i det främre rummet. Jag ger er mitt hedersord på, att far och dotter hela vägen gingo före oss.
»'Det är tusan så mörkt här!' sade Drebber och trevade omkring sig.
»'Vi ska' snart skaffa ljus', svarade jag, strök eld på en tändsticka och tände ett vaxljus, som jag fört med mig. 'Mr Enock Drebber', fortsatte jag, i det jag vände mig till honom och höll ljuset invid mitt eget ansikte, 'vem är jag?'
»Han kastade en slö blick på mig med sina blodsprängda ögon; så spred sig ett uttryck av onämnbar fasa över hans ansikte och hans drag förvredos; jag visste att han känt igen mig. Dödsblek av förfäran tumlade han mot ena väggen, svetten bröt ut på hans panna, och tänderna skallrade i munnen på honom. Åsynen härav kom mig att jubla; jag lutade mig mot dörren och skrattade länge och högljutt. Jag hade alltid trott, att hämnden är ljuv, men jag hade aldrig vågat hoppas, att någonsin få erfara en känsla, så härlig som den, vilken nu fyllde min själ.
»'Din gemene usling!' sade jag. 'Från Salt Lake City till Petersburg har jag följt dina spår, men du har alltid lyckats undkomma mig. Nu har dina irrfärder nått sitt slut, ty antingen du eller jag skall ej se morgondagens sol gå upp.'
»Han drog sig allt längre och längre bort från mig, under det jag talade, och jag kunde i hans ansikte läsa, att han trodde mig vara vansinnig. Och det var jag kanske ock i den stunden. Mina tinningar bultade som släggor, och jag hade troligen fått ett slaganfall, om ej en häftig näsblödning skaffat mig lindring.
»'Vad tänker du nu om Lucy Ferrier?' utbrast jag, i det jag tog nyckeln ur dörren och höll den tätt för ögonen på honom. 'Länge har du undgått ditt straff, men nu — — —'
»Jag såg, hur den fege uslingen darrade vid mina ord. Han skulle gärna ha velat tigga om sitt liv, men han insåg, att det skulle vara lönlöst.
»'Ämnar ni mörda mig?' stammade han.
»'Här kan ej bli fråga om mord', svarade jag. 'Vem talar väl om att 'mörda', när det gäller en galen hund? Hade du väl medlidande med min arma älskling, när du ryckte henne från hennes dödade faders sida och släpade henne med dig in i ditt förbannade, skamlösa harem?»
»'Det var inte jag, som dödade hennes far!' skrek han.
»'Men det var du, som kom hennes oskyldiga hjärta att brista', svarade jag och räckte honom asken. 'Låt Gud den allrahögste vara domare mellan oss. Gör ditt val! I den ena av de här små kornen finns det död — i det andra liv. Jag skall ta det, som du lämnar. Låt oss se, om det finns rättvisa till på jorden, eller om vi styras av den blinda slumpen. Ät!»
»Under vilda skrik och böner om nåd drag han bort ifrån mig, men jag tog fram min kniv och höll den mot hans strupe, tills han gjort, vad jag befallt. Så svalde jag det andra pillret. Ett par minuter stodo vi tysta mitt emot varandra under väntan på att se, vilken av oss, som skulle få leva och vilken, som skulle dö. Skall jag väl någonsin kunna förgäta det uttryck, som visade sig i hans ansikte, när de första smärtorna sade honom, att i giftet redan börjat verka? Jag skrattade, när jag såg det, och jag höll Lucys vigselring framför
