Sida:En svensk ordeskötsel.djvu/3

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


Literaturhistorisk och språklig inledning.

Samuel Columbi Svenska Ordeskötsel finnes, såvidt nu är kändt, ej bevarad i författarens egenhändiga handskrift; 4 afskrifter, för hvilkas förhållande till originalet vi längre fram skola redogöra, hafva stått till utgifvarnes förfogande, nämligen A, B och D i Upsala universitetsbiblioteks Nordinska samling samt C i Ihreska biblioteket vid Ekebyhof (å Ekerön i Södermanland).

A. 622 (äldre signering 752) 4:o. På inre sidan af frampermen står skrifvet med förste ägarens egen handstil: »Jacob Troilius’[1] låtit inbinda dänne book i Husby in januario åhr 1711 samt till den, som där uti afskrifvit efter originalet S. Columbi anmärkningar öfver Swänske språket, gifvit siu och [en] half daler. NB har ock elliest med egen hand et och annat häruti afskrifwit efter berörde S. C. egenhändiga concept.»

Denna handskrift innehåller: 1) En naturhistorisk uppsats på latin med en marginalrubrik strax i början: natura omnium benigna mater. 8 sid. 2) »En swensk ordeskötsel angående bokstäfver, ord och ordesätt» 150 sid. 3) Början af ett poem: »Iag siunger om en Kung, en oförskräktan Hielte» 1 sid. 4) En historisk uppsats, som börjar: »Christiern den andre blef 1520 antagen til Svea konung» 17 sid. 5) En historisk-filosofisk uppsats, begynnande med »Alt är fåfängeligit är så gammalt ord etc.» 22 sid.

Jakob Troilius har dels gjort åtskilliga tillägg efter originalet, isynnerhet till »Ordeskötseln», saker hvilka hans afskrifvare tyckes ha uteglömt, dels själf afskrifvit första uppsatsen, företalet till »Ordeskötseln» samt den filosofiska uppsatsen (N:o 5).

  1. Denne Jakob Troilius (f. 1657, d. 1717) var lektor i Västerås från 1690 samt från 1694 kyrkoherde i Husby i Dalarne, hvarest Columbi fader, Jonas Columbus, förut (ehuru med 31 års mellanrum) varit kyrkoherde. »Hans nöje wid lediga stunder war att granska och samla forntidens häfder, men i synnerhet lärda mäns bref, som han flitigt afskref.» (Muncktell, Westerås stifts Herdaminne, III, 41).
1