»Mig ijkte, fijkte foot ok hand,
Jag öste, höste, kastad ankar,
Sand-örar, klippor, swalg ok bankar
Jag flög ok swäfde mitt ibland».
Gijrig, wettgirig, bok-girig, vett-snål, curieux.
Leed. Book-leed, leed we boken, degouté.
Lysten säges proprie om den, som har lust til någon, serdeles maat, så säges täd om hafwande Qwinfolk. Metaphoriskt wijs om en förweten, i min Bibliske werd om Eva:
Din illa lystna tand har nu den maten kändt,
hwar af din efterkomst går än i dag ömtändt.
Af de fem utwärtes sinnene tagas mycki wackre metaphorer.
Om Dygden kunde skådas mäd ögonen wore ingenting deiligare än hon.
»Den skriften smakar wel, men somlige finna ingen smaak däri».
»Han har fådt röken däraf, kommi under wädre därmed, han har gott wäderkorn», snokar opp.
»De tij’nderne äre något maagstarke».
Af synen: Sij, beskåda, skärskåda. Så kunde man ok säija: närskåda, grannskåda för: betrakta, taga i ögnesikten, hafwa för sitt ögnemål, fijn för klook, swart för sorgse, göra sig grön.
Af hörslen: Höra för lyda. »Lagsens hammar, dunder»; »Ehrt taal ett strängispeel»; »hans beröms Trompetare».
Af smaken: Smaak för behaag, »finna smaak i någon ting». Så osmaak, osmakot; weder-smakot, ampert, bittert, bäskt för widrigt, sött liuft, liufligt, purpur etc.
Af luckten: »Få wäder af en ting; hunden wädrar upp wildt; komma under wädret med något».
Af känslen: Wara kall til sinnes, kallsint, hård-sint. En Läkiare förderfwar ofta såret, så ok en hård stundom. Miuuk, ödmiuk, »wara hwarken warm ell kall». Af desse sinnerna kunna tagas wackre Epitheta. »Dess widje-miuuka medja».
»Wore mitt hierta som klippan hårdt
ok såsom järnet fast, tungt ok swårt» etc:
Flood, flöda, öfwerflöd.
Bråka, gör noppor, skäckta, häckla, nappor, blår. Lång-tog-too. hässla, totta, mullkoka.
