Kungar, nödgades de likwäl änteligen wedtaga det Tysske språket för handelen ok annan gemenskap skull. Finnes dock änn i dag i Slesien, i Lausnitz, i Saxen någre byar, soknar ok tracter där ok hvar, som tala Vändisk. I Swerje är en sokn i Upland, som heter Vendel.
Hwart ok ett språk är wackert, när ded blifwer talat af en wacker mann. Ok är fåfängt, at ett språk will inbilla sig wara mehr än ett annat. Däd är folket, som gör språket wackert eller stygt. Om iag nämner et huus domus, maison, casa, hauss, käre, är icke ded ene så gott som ded andre? Men den som föraktar sitt egit, han blijr ok billigt af allom föracktad.
Skäms du icke at lefwa af Swerjes jord ok likwäl dyrka främmande språk. Du säger däd är fägre, iag säger: hielp til at upöfwa ditt egit, så blijr ded så wackert som andre. Du will heller tala Rootwälsk, plottra Fransk. De Greker kallade andre Barbarer, de Latiner äfwen så. Samuel Bochart i sin Phaleg bemödar sig at bewijsa, at Japhet inte war med i Babel, ok at Noachs språk blef hoos honom ok hans familia oförandrat. Efter de Européer af honom härstamma, wille Stiernhielm, at wårt swenske språk skulle wara ded samme som Noachs oförandrat til grunden, ok altså ded samme som Adams, hvaraf kom, at rycktet gick, som skulle Stiernhielm hafwa sagt, at swenska war talat i Paradiset.
Så har warit en Holländer, benämd Goropius Becanus, som har budit til at upgifwa sitt Holländske språk för ett Hufwudspråk ok en Root til alle andre.
Af sådant liuser mehr en nyfikenhet at föra sällsamme meningar än någon wisshet.
Thed wisseste som man om språken kan döma är, at alle Europeiske språk hafwe en gemeenskap ok synes komma af samme källa, men hafwe fått någon olijkhet förmedelst tijden ok rummens åtskilnad. Kan man altså göra hwad språk man wil, ded Becanus gjorde i däd Hollänska el. Neder-Tyska, näml. sättia ded för grund ok dra de andre däraf.
Den som i andelig måtta blijr wijd troon om Babel, han gör wäl ok behöfwer inte at draga den h. Skrift under förnuftets examen i denne måttan.
Aldrabäst gör den mig til döme, som icke nu ligger ok habblar ok fabblar i de mörke längst förbijfarne saker, utan tager ded närwarande ok förer ded til sitt rätta bruuk.
