ryggade de tillbaka och bävade som lättskrämt folk när blixten ljungar fram ur molnet. Jag hade varit färdig att göra det själv. På samma sätt var det med Brer Uriens. Han stod alltid invid gränsen av skrämsel. Hon kunde inte vända sig till honom utan att han blinkade.
Under samtalets fortgång råkade jag yttra ett smickrande ord om kung Artur, ty för ögonblicket glömde jag hur denna kvinna hatade sin bror. Det smickrande ordets följder visade sig. Hon blev mörk som ett åskmoln, ropade på sin livvakt och sade:
»Släpa genast de där lymlarna till fängelsehålorna.»
Jag blev isande kall, ty hennes fängelsehålor hade rykte om sig. Jag visste inte vad jag skulle säga eller göra. Men annorlunda var det med Sandy. Då vakten lade sin hand på mig, öppnade hon helt tillitsfullt och tvärsäkert sin mun och sade:
»Guds död, din galning, önskar du din egen undergång? Det är ju Basen!»
Ett i sanning lyckligt infall! Och så enkelt, men aldrig hade jag kunnat hitta på det. Jag var född anspråkslös — inte alltigenom men fläckvis och detta var en av fläckarna.
Verkan på madame var elektrisk. Den klarade hennes ansikte och återkallade hennes leenden, hennes intagande åthävor och hennes behag, men allt detta räckte icke till att helt täcka det faktum, att hon blivit dödligt förskräckt: Hon sade:
»Har man hört på maken till enfaldig flicka! Hur skulle väl den som är begåvad med en sådan förmåga som jag kunna annat än på skämt säga vad jag nyss sade till Merlins besegrare? Genom mina trollmedel förutsåg jag er ankomst och de kommo mig också att känna igen er, då ni steg in. Det där lilla skämtet anlitade jag bara i hopp att förmå er att röja er makt, ty jag trodde, att ni skulle låta en hemlighetsfull eld förtära livvakten, så att dessa män genast brändes till aska — ett under som vida överstiger min förmåga, men som det sedan länge lyster mig att skåda.»
Livvakten var mindre nyfiken och begav sig ut så fort den fick tillstånd att göra det.
