»Det föll mig inte in, då saken var så föga viktig. Men även om jag ville det, kunde jag det inte, ty angivaren kom maskerad i mörkret och talade om det för skogvaktaren, varefter han genast avlägsnade sig, så att skogvaktaren skulle inte känna igen honom.»
»Är alltså denne okände den ende som sett då hjorten dödades?»
»Visst inte; ingen människa såg när hjorten dödades, men denne okände såg den förhärdade uslingen i närheten av den plats där hjorten låg och kom, sin lojala plikt likmätigt, och förrådde honom för skogvaktaren.»
»Alltså var också den okände i närheten av hjorten? Är det inte möjligt, att det just var han som dödade hjorten? Den där lojala pliktkänslan hos en maskerad person låter litet misstänkt. Men vad åsyftar ers höghet med att lägga fången på sträckbänken. Vad gagnar det till?»
»Han bekänner inte annars, och om han inte bekänner, går hans själ förlorad. Enligt lag skall han med livet böta för sitt brott, och jag skall minsann se till att böterna bli erlagda, men det vore fara för min egen själ att låta honom dö utan bikt och avlösning. Jag vore bra dåraktig om jag, för att han skulle få det lättare, kastade mig själv i helvetet.»
»Men, ers höghet, ponera att han ingenting har att bekänna?»
»Det är en sak som vi snart få se. Om jag torterar honom till döds utan att han bekänner, kan det möjligen bevisa, att han ingenting har att bekänna — det är ju sant eller hur? Jag blir då inte fördömd för att jag låtit tortera en obiktad man, som ingenting haft att bekänna, utan jag går fri i alla händelser.»
Sådan var tidens oresonliga tankegång. Det var inte värt att disputera med henne. Skäl förmå ingenting alls emot en förhärdande uppfostran; de inverka lika litet på den som vågorna på klippan. Och hennes uppfostran var allas. De bästa huvuden i landet hade icke kunnat inse, att hennes uppfattning var felaktig.
Då vi stego in i pinbänkscellen, fick jag se en tavla
