panna, men hoppade helt förskrämd tillbaka, då jag omedvetet vände mig mot henne. Det var sorgligt att se.
»För all del, klappa honom gärna, min flicka, om ni vill», sade jag. »Gör vad helst som faller er in. Bry er inte om mig.»
Hennes blick var lika tacksam som ett djurs, då man visar det en vänlighet som det förstår. Hon lade ifrån sig barnet, hennes kind vilade ett ögonblick mot mannens, hennes händer lekte med hans hår och glädjetårarna flödade. Mannen levde åter upp och han smekte sin hustru med ögonen — mera förmådde han inte. Jag ansåg mig nu kunna utrymma hålan och jag gjorde det. Endast familjen och jag stannade kvar. Och så sade jag:
»Nu, min vän, skall ni berätta mig saken, sedd från er sida. Den andra sidan känner jag redan till.»
Mannen skakade på huvudet till tecken av vägran, men kvinnan föreföll — enligt min tanke — nöjd, nöjd med mitt förslag. Jag fortfor:
»Ni ha hört talas om mig.»
»Ja, det ha alla inom kung Arturs landamären!»
»Om ryktet talat sanning om mig, borde ni inte vara rädda för mig.»
Kvinnan inföll ivrigt:
»O, min vackra herre, försök att övertala honom! Du kan det, om du vill. Och han lider så förfärligt — och det är för mig han lider. Hur kan jag stå ut med det? Om jag bara finge se honom dö — en ljuv, hastig död! O, min Hugo, med detta står jag inte ut!»
Och hon började snyfta och föll på knä för mig och tiggde och bad. Vad bad hon om? Om sin mans död? Det där översteg min fattningsgåva. Men Hugo avbröt henne och sade:
»Tyst, tyst! Du vet inte vad du ber om. Skall jag för att få en lätt död låta den jag älskar svälta? Bättre trodde jag du kände mig.»
»Det här begriper jag verkligen inte», sade jag. »Det är en riktig gåta. Om —»
»O, dyre herre, jag ber er, övertala honom! Tänk på hur hans marter smärta mig! O, och han vill inte tala!
