12
mitt förstånd. Det var mig omöjligt att förklara det. Och att hon skulle anse mig som någonting ovanligt — kanske som ett riktigt skådespel — och totalt förbise sina egna meriter i den vägen förvånade mig även det och vittnade om en storsinthet som man sällan finner hos en så ung person. Här förelåg någonting att tänka på. Jag gick nu som i en dröm.
Då vi närmade oss staden, började livstecken visa sig. Då och då gingo vi förbi en usel koja med halmtak, omgiven av små åkerlappar och trädgårdstäppor, som voro ganska illa skötta. Och folk fanns det också; muskulösa män med långt, grovt, okammat hår, som hängde ned över ansiktet och kom dem att se ut som djur. Såväl de, som kvinnorna buro i regeln en grov blångarnskostym, som räckte dem ett stycke nedanför knäet, och ett slags grova sandaler, varjämte många begagnade ett halsband av järn. De små gossarna och flickorna voro alla nakna, men ingen tycktes märka det. Alla dessa människor stirrade på mig, talade om mig, sprungo in i kojorna och kallade ut hela familjerna för att gapa på mig. Men ingen brydde sig om den där andre mannen, gjorde bara en ödmjuk reverens för honom utan att få hälsningen besvarad.
I staden funnos några solida, fönsterlösa stenhus, som lågo spridda i en vildmark av halmtäckta kojor; gatorna voro ej annat än krokiga gränder utan stenläggning; massor av hundar och nakna barn lekte i solen och ställde till liv och oväsen; grymtande svin rotade helt förnöjda i dyn och en so låg i en stinkande pöl mitt på den förnämsta allfartsvägen och gav di åt sina små grisar. Ett, tu, tre hördes fjärranifrån larmet av militärmusik; det kom allt närmare och närmare och snart var en stolt ryttarskara inom synhåll. Den skimrade av plymascherade hjälmar och blänkande harnesk, vajande baner och dyrbara tröjor, schabrak och förgyllda spjutknappar; och genom smutsen och svinen, de nakna ungarna, de muntra hundarna och eländiga kojorna banade sig kavalkaden väg och vi följde den i spåren. Följde den genom den ena slingrande gränden efter den andra — alltjämt uppför — tills vi slutligen nådde den av friska vindar omsusade höjd, där
