14
»Hindra mig inte, om det ordet: är mera i din smak.» Och så upplyste han mig om att han var underkock och inte hade tid att stå och prata, fastän han nog gärna skulle vilja det en annan gång. Det skulle nämligen mycket roa honom att få veta var jag köpte mina kläder. Då han gick ifrån mig pekade han med fingret och sade, att där borta fanns det en som var sysslolös nog att tillfredsställa mig och han tycktes dessutom söka mig. Den utpekade var en smärt, livlig pojke i räkfärgade pantalonger, som kommo honom att se ut som en tudelad morot. Det övriga av hans dräkt utgjordes av blått siden och fina spetsar och krås. Han hade långa, gula lockar och bar en med fjädrar prydd rosenröd silkesmössa, som satt helt kokett över ena örat. Att döma efter ansiktsuttrycket var han välvillig, att döma efter gången nöjd med sig själv. Han var så vacker att han kunnat sättas inom glas och ram. Då vi möttes betraktade han mig med en leende och något närgången nyfikenhet, sade att han kommit för att hämta mig och underrättade mig om att han var page.
»Det är mycket troligt», sade jag.
Det lät ju litet strängt, men jag var förargad. Han tog det dock icke illa, föreföll ej det minsta stött. Han började tala och skratta helt muntert, tanklöst och pojkaktigt då vi gingo vidare och gjorde sig genast till vän med mig — frågade mig allt möjligt om mig själv och mina kläder men väntade aldrig på svar — pratade bara immerfort som om han inte vetat att han gjort en fråga eller väntat ett svar förrän han till sist råkade nämna, att han var född i början av år 513.
Då gick det en kåre över ryggen på mig! Jag tvärstannade och sade i frågande ton:
»Jag måtte inte ha hört riktigt rätt. Säg om det där — och säg det långsamt. Vad var det för ett år?»
»513.»
»513! "Det ser ni inte ut för. Seså, min gosse, jag är en främling här och saknar vänner; var ärlig och hederlig mot mig. Är ni riktigt klok?»
Det påstod han att han var.
»Och äro också de andra människorna här riktigt kloka?»
