18
dem direkt talade till kungen, lyfte han vid de första orden lätt på hatten.
De flesta drucko — ur väldiga oxhorn, men några mumsade ännu på bröd eller gnagde på oxben. På var man kom det i regeln två hundar och dessa intogo avvaktande ställningar, tills ett avätet ben slängdes åt dem. Då rusade de på det i flockar och massor, och det uppstod en strid, som företedde ett vilt kaos av ruskande huvuden och kroppar och svängande svansar, och de häftiga skallen och tjuten överröstade för tillfället allt tal; men vad gjorde det, hundslagsmålet var i alla fall mycket intressantare. Ibland reste sig männen upp för att bättre kunna se och hålla vad om det, och damerna och musikanterna sträckte sig av samma anledningar fram över balustraderna och alla brusto de tid efter annan ut i ett hänfört jubel. Till sist sträckte den vinnande hunden ut sig helt förnöjd med benet mellan tassarna och fortfor att morra över det, gnaga på det och smörja ned golvet med det — alldeles som femtio andra hundar gjorde förut, och den övriga delen av hovet återgick till sina föregående sysselsättningar och nöjen.
I allmänhet kan det sägas, att dessa personers tal var förbindligt och höviskt, och jag märkte särskilt, att de hörde noga och uppmärksamt på när någon berättade något — jag menar naturligtvis mellan hundslagsmålen. Och det syntes också tydligt, att de voro ett barnsligt och naivt sällskap, som med den mildaste och mest vinnande troskyldighet berättade lögner av hejdundrande slag och även villigt lyssnade till andras lögner och trodde dem till på köpet. Det var svårt att sammanställa dem med någonting grymt eller förfärligt och likväl uppdukade de berättelser om blod och lidanden med ett okonstlat välbehag, som nästan kom mig att glömma att rysa.
Jag var inte den enda fången på platsen. Där funnos minst tjugu fattiga krakar, av vilka många voro lemlästade, hackade och knivskurna på ett hemskt sätt och deras hår, ansikten och kläder uppvisade riktiga kakor av svart, stelnat blod. Naturligtvis ledo de av stark kroppslig smärta och trötthet och hunger och törst. Åtminstone hade ingen berett dem vederkvickelsen av litet
