»Jag? Förr skulle jag låta slita sönder mig mellan vilda hästar.»
»Låt mig då tala rent ut. Jag fruktar inte för att ni kommer att upprepa mina ord. Jag anser, att ett djävulskt verk i går utförts med de stackars oskyldiga människorna. Den gamle baronen fick ej mer än han förtjänade. Om jag kunde göra min vilja gällande, skulle alla av samma slag som han drabbas av samma öde.»
Fruktan och beklämning försvunno från mannens hela väsen; tacksamhet och livlig tillfredsställelse intogo deras plats.
»Även om ni är en spion pch om era ord äro en snara, utlagd till mitt fördärv, kännas de så uppfriskande att jag för att åter få höra dem och andra liknande med glädje skulle gå till galgen, enär jag åtminstone fått vara med om en vederkvickande festmåltid under mitt utsvultna liv. Och nu skall jag rent ut säga vad som ligger mig på hjärtat — ni må gärna inberätta det, om ni så vill. Jag hjälpte till med att hänga mina grannar, ty jag hade utsatt mitt eget liv för fara, om jag visat brist på nit för husbondens sak; de andra voro behjälpliga av samma skäl. Alla glädja sig i dag åt att han är död men alla visa en skenbar sorg och gjuta skrymtaktiga tårar, ty därmed följer trygghet. Nu äro de utsagda, nu äro de utsagda dessa ord, de enda som smakat gott i munnen och den smaken är i sig lön nog. För mig vidare, för mig, om ni vill, till schavotten, ty jag är redo att gå.»
Ser ni så var det. En man är ändå en man i grund och botten. Hela tidsåldrars otidigheter och förtryck kunna inte riktigt pressa ur honom manligheten. Den som tvivlar på det, han misstar sig. Ja, det finns rikligt stoff till en republik till och med hos det mest förnedrade folk som nånsin existerat — till och med hos ryssarna; fullt upp med manlighet — till och med hos germanerna — om man bara kunde få fram den ur dess skygga och misstänksamma gömsle. Det räcker till att överändakasta och förtrampa varenda tron och all den adel som uppburit den. Vi torde få se åtskilligt än, det skola vi hoppas och tro. Först en modifierad mo-
