fraterniserade så gott som med detsamma. Sådana där dugliga, präktiga karlar hade jag haft under mig på vapenfabriken. Jag ville nödvändigt träffa honom mera och bjöd honom därför att komma ut till Marcos nästa söndag och äta middag med oss då. Marco blev bestört och drog andan åt sig. Då den store mannen antog inbjudningen, blev han så tacksam att han glömde att förvånas över hans nedlåtenhet.
Marcos glädje var översvallande — men blott för ett ögonblick. Sedan blev han tankfull och därefter sorgsen och då han hörde mig säga till Dowley att jag även tänkte bjuda murarmästaren Dickon och hjulmakaren Smug ditut, förvandlades koldammet i hans ansikte till krita och han hade svårt att behärska sig. Jag förstod genast skälet — han var rädd för utgiften. Han såg sig hotad av ruin, trodde att hans ekonomiskt betryggade dagar voro räknade. Då vi skulle gå och invitera de andra, sade jag emellertid till honom:
»Ni måste tillåta mig att bjuda dessa vänner och ni måste också tillåta mig att bestrida kostnaden.»
Hans ansikte ljusnade och han utbrast ivrigt:
»Inte hela kostnaden, inte hela! En sådan börda kan ni väl inte bära ensam.»
Jag avbröt honom och sade:
»Låt oss rätt förstå varandra, gamle vän. Jag är ju egentligen inte något annat än fogde på en lantgård, men fattig är jag inte för det. Jag har haft mycken tur i år — det skulle förvåna er att höra, hur mycket jag förtjänat. Jag kan försäkra er, att det är sant då jag säger, att jag kunde bestå ett helt dussin sådana fester som denna och inte bry mig ett dyft om utgiften», och jag knäppte med fingrarna. Jag såg hur jag fot för fot steg i Marcos aktning och när jag slutat hade jag nått ett imponerande kyrktorns höjd. »Ni förstår således, att ni måste låta mig få min vilja fram. Ni får inte med en enda slant bidraga till denna orgie, det är avgjord sak.»
»Ni är storslagen, ni är god —»
»Å nej, visst inte. Ni har på det mest gästfria sätt öppnat ert hus för Jones och mig. Jones talade om det i dag, strax innan ni kom hem från byn, ty fastän han nog
