248
i färgen. Rasande förargligt! Varför skulle han just välja en stund som denna?
Jag hade rätt. Han började genast att på det mest genomskinliga och klumpiga sätt föra talet på lantbruk. Jag kände hur jag kallsvettades. Jag ville viska i hans öra: »Tro mig, vi äro i stor fara! Vart ögonblick är värt ett kungarike tills vi återvunnit dessa mäns förtroende. Förspill ej minsta del av den gyllne tiden.» Men det kunde jag naturligtvis inte. Viska till honom? Det skulle se ut som om vi konspirerade. Jag hade således ingen annan råd än att sitta där och se glad och belåten ut, under det att kungen stod över dynamitminan och orerade vitt och brett om sina förbannade lökar och grejor. I början anställde mina egna tankar, uppkallade av alarmsignalen och skyndande till undsättning från alla delar av min skalle, ett sådant kolorum och tumult, att jag inte hörde ett ord, men efter en liten stund, då mängden av tillströmmande planer började taga fast form, falla i ställning och bilda stridslinje, inträdde ett slags ordning och lugn och jag uppfångade dånet av kungens batterier som på mycket långt håll.
»— voro, synes det mig, icke de bästa, ehuru det icke kan bestridas, att auktoriteterna sinsemellan hysa olika åsikter i denna punkt. Somliga hålla nämligen före att löken, när den för tidigt skakas från trädet, ej annat är än ett ohälsosamt bär —»
Auditoriet började ge tecken till liv och männen sökte med överraskning och oro varandras ögon.
»— då däremot andra med ganska mycket skäl påstå, att så icke med nödvändighet är förhållandet, enär plommon och andra sädesslag alltid grävas upp innan de mognat —»
Auditoriet visade tecken till verkligt bekymmer och även fruktan.
»— och dock äro avgjort hälsosamma, i synnerhet om man mildrar deras naturliga kärvhet med en tillsats av det egendomliga kålhuvudets lugnande saft —»
Fasans vilda eld började glöda i dessa mäns ögon och en av dem mumlade: »Detta är ju idel galenskaper — Gud har förvisso berövat denne lantbrukare förståndet.»
