hövde. Inom fyrtio år komme Europa att bli styrt av katter och vi skulle tillhandahålla katterna. Då skulle världsfreden börja råda för att aldrig åter upphöra … Mjau, mjau, mjau — isss! Mjau!»
En sådan spjuver! Jag trodde han talade allvarsamt och jag började bli övertygad, då han helt plötsligt tog sig för att jama och nästan skrämde mig från vettet. Men han kunde då aldrig vara allvarsam. Han visste inte vad allvar ville säga. Han hade tecknat ett mycket förståndigt och praktiskt utkast till en konstitutionell monarki, men var alldeles för tanklös att själv veta eller bry sig om saken. Jag ämnade läxa upp honom, men i detsamma kom Sandy inrusande, vild av förfäran och så kvävd av snyftningar att hon i början ej fick fram ett ord. Jag skyndade att taga henne i mina armar, slösade smekningar på henne och sade i bevekande ton:
»Tala, min älskling! Vad är det?»
Hennes hand föll vanmäktigt mot mitt bröst och hon flämtade nästan ohörbart:
»Hallå―Central!»
»Fort!» ropade jag till Clarence. »Telefonera genast efter kungens homeopat.»
Två minuter därefter låg jag på knä bredvid barnets lilla bädd och Sandy skickade ut tjänare åt alla håll och kanter. Jag begrep genast hur saken förhöll sig — strypsjuka! Jag böjde mig ned och viskade:
»Vakna, du lilla sötunge! Hallå-Central!»
Hon öppnade sakta sina ljuva ögon och viskade:
»Pappa.»
Det var i alla fall en tröst. Hon var långt ifrån död än. Jag skickade efter svavelpreparat och gjorde själv i ordning kitteln, ty när Sandy eller flickan är sjuk, sätter jag mig inte ner och väntar på läkare. Jag förstod att sköta dem båda och jag hade haft mycken erfarenhet. Denna lilla unge hade tillbragt en ansenlig del av sitt lilla liv i mina armar och ofta kunde jag trösta henne och narra henne att skratta, med ögon ännu fuktiga av tårarnas dagg, till och med när hennes mor inte kunde det.
Nu kom sir Lancelot i sin dyrbaraste rustning gående
