Hoppa till innehållet

Sida:En yankee vid kung Arturs hov 1916.djvu/299

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
295

henne och hans hjälmbuske överskyggade hennes gyllne lockar och så lade han henne helt sakta i Sandys knä och gick, ståtlig som alltid, genom den ofantliga salen mellan led av beundrande krigsmän och tjänare, varefter han försvann. Och ingen instinkt sade mig, att jag aldrig mer skulle få se honom i denna världen. Vad det ändå är för en hjärtslitande värld.

Doktorerna sade, att vi måste föra bort barnet, om vi ville att det skulle få leva och bli friskt. Havsluft skulle göra den lilla gott. Vi togo alltså ett örlogsfartyg och ett följe av tvåhundrasextio personer och gåvo oss ut på lustfärd och sedan vi kryssat i fjorton dagar, stego vi i land på den franska kusten, och doktorerna ansågo, att det nog kunde vara bra att stanna där en tid. Den lilla kungen på platsen erbjöd oss en gästfrihet som vi med glädje antogo. Om han haft tillgång till alla de bekvämligheter han saknade, hade det nog varit rätt trevligt. Till och med som det var, funno vi oss ganska väl i hans gamla slott, tack vare de lyxartiklar vi hämtade från fartyget.

Efter en månad skickade jag hem båten efter nya förråd och nyheter. Vi väntade den tillbaka om tre eller fyra dagar. Jämte andra nyheter skulle den tillföra mig resultatet av ett visst experiment, som jag hade i görningen. Jag hade gjort upp att ersätta tornerspelen med någonting som kunde ge avlopp åt ridderskapets överflöd på ånga, roa gunstig herrarna och hålla dem ifrån oarter på samma gång som det höll vid makt det bästa hos dem — deras starka ambition och sinne för tävlan. Jag hade haft en utvald skara under enskild träning en tid — och nu närmade sig dagen för deras första offentliga uppvisning.

Experimentet var långboll. För att från början få det hela i ropet och ställa det utom kritikens område valde jag mina nio efter rang, icke efter förmåga. Det fanns icke en riddare i någotdera laget som icke var en suverän med spira. Vad angår material av den sorten, var det gott om det i Arturs närhet. Man kunde inte kasta en sten åt något håll utan att träffa en kung. Naturligtvis kunde jag inte förmå dessa män att avlägga sina vapen-