306
ett slag på sidan av huvudet, så att svärdet trängde genom hjälmen och huvudskålen, och med detsamma föll sir Mordred stendöd till marken. Och den ädle Artur föll avsvimmad till marken och blev så liggande.
»Det där var en icke oäven krigskorrespondens,
Clarence. Du är en förstklassig tidningsman. Nå —
är kungen återställd? Blev han bra igen?»
»Nej, tyvärr. Han dog.»
Jag blev alldeles överväldigad. Inte hade jag trott att något sår kunde vara dödligt för honom.
»Och drottningen, Clarence?»
»Hon har blivit nunna i Almesbury.»
»Vilka förändringar! Och på så kort tid. Det är ofattligt. Vad ha vi nu att göra?»
»Det skall jag säga er.»
»Nåå?»
»Våga livet och förbliva trogna.»
»Vad menar ni med det?»
»Kyrkan har nu väldet. Interdiktet omfattade även er och kommer icke att upphävas så länge ni lever. Klanerna samlas. Kyrkan har sammankallat så många riddare som äro vid liv och så fort ni blivit upptäckt, få vi fullt upp att göra.»
»Å, strunt. Vi med vårt vetenskapliga krigsmaterial, med våra skaror av väl övade —»
»Spara era ord — vi ha inte sextio trogna anhängare kvar!»
»Vad säger ni? Våra skolor, våra högre läroverk, våra stora verkstäder, våra —»
»När de där riddarna komma, blir det tomt i både läroverk och verkstäder och nästan alla gå över till fienden. — Trodde ni, att dessa män genom uppfostran befriats från sin vidskepelse?»
»Visst trodde jag det.»
»Då är det bäst att ni ändrar er tro. De stodo sig präktigt i alla prov tills interdiktet kom. Men sedan det kom, låtsa de blott vara modiga — i hjärtat darra de. Bered er på vad som säkert inträffar — när arméerna komma, faller masken.»
