FYRTIOTREDJE KAPITLET.
Slaget på Sandbältet.
I Merlins grotta — Clarence och jag och femtiotvå friska, krya, väluppfostrade, rensinnade unga brittiska gossar. I dagbräckningen skickade jag order till faktorierna och alla de stora verken att inställa arbetet och förflytta sig på tryggt avstånd, enär allt komme att sprängas i luften medelst hemliga minor och »ingen visste när — därför bäst att genast utrymma lokalerna.» Dessa människor kände mig och litade på mitt ord. De skulle utrymma husen utan att ens ge sig tid att bena håret och jag kunde förlägga explosionen till vilken dag jag behagade. Ingen kunde få dem att gå tillbaka på det århundradet, såvida explosionen alltjämt hotade.
Vi fingo vänta en vecka. Inte var det tråkigt för mig, ty jag skrev hela tiden. Under de tre första dagarna avslutade jag arbetet med att förändra min gamla dagbok till denna berättelses form. Det fattades bara ett kapitel eller så vid lag för att föra fram den till den innevarande dagen. Den återstående delen av veckan använde jag till att skriva till min hustru. Jag hade för vana att skriva till Sandy varenda dag, då vi voro ifrån varandra, och nu vidhöll jag denna vana av kärlek till den och henne, ehuru jag naturligtvis ingenting kunde göra för att befordra breven sedan de blivit skrivna. Men det fyllde ut tiden och det var nästan som att tala; det var nästan som om jag sagt: »Sandy, om du och Hallå-Central vore här i grottan, i stället för att jag nu bara har era fotografier, hur roligt skulle vi inte ha!» Och, ser ni, då kunde jag föreställa mig hur den lilla jollrade någonting till svar, stack de små knutna händerna i munnen och sträckte ut sig på rygg i sin mammas knä, under det att modern skrattade och beundrade och tillbad sin lilla flicka och emellanåt kittlade henne under hakan samt kastade in ett och annat ord som svar till mig — och så vidare. Ja, ser ni, jag kunde sitta där i timtal inne i grottan och medelst pennan locka fram
