Sida:En yankee vid kung Arturs hov 1916.djvu/77

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
73

att det blev för tröttsamt att länge hålla den i samma hand.

Och ännu ett. När man transpirerar så att det lackar om en, börjar det — ja, det börjar till sist att klia. Själv är man innanför harnesket men händerna äro utanför det och hur skall man bära sig åt? Idel järn emellan! Det är ingen bagatell, hur löjligt det än kan låta. Först kliar det på ett ställe, sedan på ett annat och det sprider sig mer och mer tills hela territoriet är upptaget och ingen kan föreställa sig hur man är till mods och hur obehagligt det är. Då det till sist nått höjdpunkten och jag tänkte att mer än så kunde jag inte uthärda, kröp en fluga in genom gallret och satte sig på min näsa och jag kunde inte få upp visiret, ty gångjärnen hade kommit i olag. Jag kunde bara skaka på huvudet, som nu var brännande hett, och flugan — ja, ni vet väl hur en fluga bär sig åt när den är ostörd — flugan brydde sig inte mer om skakningen än att hon flyttade sig från näsan till läppen, från läppen till örat, oavbrutet surrande och stickande på ett sätt som en redan förut så hårt ansatt person som jag helt enkelt icke kunde uthärda. Jag gav därför tappt och fick Alisande att lossa hjälmen och befria mig från den. Hon tömde därefter ut innehållet och hämtade vatten i den. Jag drack, reste mig upp och återstoden av vattnet hällde hon innanför rustningen. Det kan ingen tänka sig hur uppfriskande det var. Hon gick efter mera vatten och öste och öste tills jag var alldeles blöt och mådde förträffligt.

Det var gott att få vila — och vara ostörd. Men ingenting är fullkomligt här i världen. Jag hade för en tid sedan gjort mig en pipa och berett litet tämligen god tobak; inte riktig tobak utan sådan som begagnas av somliga indianer: insidan av pilträdets bark torkad. Dessa lyxartiklar hade förvarats i hjälmen och nu voro de tillgängliga, men jag hade inga tändstickor.

Tiden gick och så småningom fick jag klart för mig någonting som var mycket ledsamt. Vi kunde inte genast komma vidare. En i rustning klädd nybörjare kan inte stiga till häst utan hjälp och god hjälp. Sandy — så kallade jag Alisande — orkade inte med mig. Vi måste vänta tills någon kom. Att vänta under tystnad hade varit roligt