TRETTONDE KAPITLET.
Fria män.
Ja, det är förunderligt vad en människas belåtenhet är föga varaktig. För en helt kort stund sedan, då jag led sådana kval under ritten, skulle denna vila, detta ljuva lugn i den skuggiga vrån, vid den porlande bäcken ha förefallit mig som en fridens himmel, synnerligast vid tanken på den där vattenduschen, som jag då och då vederkvicktes med innanför harnesket, men redan började jag bli missbelåten, dels för att jag inte kunde tända min pipa, ty fastän jag för länge sedan anlagt en tändsticksfabrik, hade jag glömt att taga tändstickor med mig, dels för att vi inte hade någonting att äta. Här förelåg än en illustration till denna tids och detta folks barnsliga brist på förutseende. En väpnad man litade vad födan beträffade alltid på slumpen, då han företog en resa, och skulle ha funnit det i hög grad anstötligt, om riddaren hängt en korg med smörgåsar vid sin lans. Vid hela Runda bordet fanns det troligen icke en enda riddare som ej heilre dött än blivit beträdd med att bära någonting dylikt på sin flaggstav. Och ändå hade det varit särdeles förståndigt, om han gjort det. Jag hade tänkt smuggla in några smörgåsar i hjälmen, men avbröts när jag höll på att göra det, så att jag fick lov att hitta på något som ursäkt och lägga undan smörgåsarna, som sedan en hund fick äta upp.
Natten närmade sig och med den ett åskväder. Mörkret föll hastigt på. Vi måste naturligtvis ligga ute. Jag fann en skyddad plats för la demoiselle bredvid en klippa, gick ett stycke därifrån och fann en annan sådan för mig själv. Men rustningen fick jag lov att behålla på, ty själv kunde jag inte taga av mig den och kunde inte be Alisande om hjälp, ty det hade ju varit som att kläda av sig i andras närvaro. I verkligheten hade det icke varit att göra det, ty jag hade ju mina vanliga kläder under rustningen, men man blir inte i en handvändning av med de fördomar som medfölja ens uppfostran och jag visste, att när det kom till den stubbsvansade järnkjorteln skulle jag bli generad.
