Sida:Erik Grane 1897.djvu/213

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

201


Som han var placerad bredvid docenten Hegardt, och historierna för en stund afstannat, sökte han inleda ett samtal med denne om fördelen af frihet i val af studier till de högre akademiska examina.

— Jag känner en kamrat, sade Grane, som kom upp till professorn i historia och frågade, hvad han skulle läsa, när han ville vara specialist på franska revolutionens historia. Professorn svarade, att han först måste läsa en vidlyftig kurs i svensk historia, som tog ett helt år.

— Ja, det är likt dem, sade Hegjardt och hälde i sig ett helt glas punsch.

Uppmuntrad af bifallet, fortfor Grane:

— Jag vet en annan, som gick upp till professorn i filosofi och sade, att han företrädesvis tänkte studera Spencer och den nyare engelska filosofin. Professorn frågade, om han var galen, och sa’, att det fick han inte.

— Ja, men det är väl en helt annan sak.

Grane studsade.

— Hur så?

— Jo, den engelska s. k. filosofin, det är ingen filosofi.

— Hvad för slag? Är det ingen filosofi?

Hegardt trefvade med fingrarna i sitt helskägg.

— Nåja, ja, åja bevars. Det kan ju kallas för filosofi på sätt och vis. Men ett strängt systematiskt vetenskapligt system kan det nu inte kallas