203
hvilket ögonblick som hälst kunde vänta, att någon af herrarna skulle sticka näsan innanför dörren.
Därför talade man om poesi, och fru Hultman läste upp ett par dikter, som hon tänkte skicka till Ny Illustrerad tidning eller Tidskrift för Hemmet. Fru Ranke fann dem nätta, men förstod inte, att man i våra dagar kunde skrifva en dikt, som ej hade en bestämd social tendens. Och hon talade en lång stund om tiden, som hon ansåg afgjordt luta åt tendensen. Fru Dalin bara såg ned på sin stickstrumpa och undrade, om inte fru Hultman ville använda sin vackra talang till att skrifva ett litet varmt poem, ett upprop i den fråga, som nu så lifligt sysselsatte dem alla. Hon menade sedlighetsfrågan.
Fru Hultman blickade drömmande ut i rummet med sina stora svärmiska ögon och sade, att hon ofta tänkt därpå, men att uppgiften syntes henne för stor, för afskräckande och på samma gång — hur skulle hon uttrycka sig — så finkänslig.
Fru Dalin lade munnen i veck och skulle just släppa fram ett orakelspråk, när docenten Hegardt plötsligen syntes på tröskeln.
Han var trött på att röka, påstod han, och längtade efter damsälskap, hvarpå Damerna förklarade, att han altid var så snäll, medan fru Hultman rodnade af ängslan, öfver att han möjligen kunnat höra något.
Fru Hultman yttrade, att det var förfärligt
