Sida:Erik Grane 1897.djvu/255

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

243


med denna olidliga börda att bära på. Att vilja tala, att önska tala, att längta därefter. Och så inte kunna, inte våga. Hon hade sörjt sig till döds, därför att hon ej kunde förstå! Men som sagdt, man vänjer sig. En gång skall man ju dö. För resten må du inte tro, att jag nu är olycklig. Men i början var jag det. Ty man är så upprorisk, isynnerhet när man som jag tror på, att människan kan och bör söka lyckan. Och det är så svårt, så outsägligt svårt att upphöra med att tänka på lyckan för egen del. Men man kan göra det, och det är märkvärdigt, hvad man då får för en annan uppfattning af hela lifvet. Det förstås, att man sträfvar efter det man önskar själf. Men man förlorar det där begäret att kapa åt sig för egen del.

— Men att jag ingenting märkte på hela den tiden.

Grane gick fram och började mekaniskt att taga bort blyhylsan, som täckte korken på vinbuteljen.

— Men hur är det med dig nu? Är alt det där en öfvervunnen ståndpunkt? Jag menar, kvinnor och alt det där.

Schultz gjorde en grimas af äckel.

— Ja, ser du, min historia är precis den samma som din. Jag tror nästan, att jag varit ännu mera brådmogen. Som du vet, har jag, sedan min far dog, tidtals varit uppfostrad hos en slägting. Min mor har ju ingenting mer än sin pension att lefva af, och det räcker inte långt. Ja, jag var visst