253
skulle hjälpa honom fram. Och detta något var politiken.
Han drömde om att blifva politiker, och han kunde stå ensam på sitt rum och för de fyra tomma väggarna med en nackspegel i hand, framför hvilken han studerade sin mimik, hålla långa politiska tal — från statsrådsbänken. Det var icke egentligen, hvad han skulle komma att uträtta, som sysselsatte honom. Men han drömde om att komma sig upp, han hade ett outsläckligt begär att stå öfver andra, och han föraktade »mobben», ett uttryck, som han ofta och med en obeskriflig betoning använde.
Ibland tänkte han sig också en enskild rådplägning med konungen. Konungen talar länge och ifrigt. Den unge politikern lyssnar uppmärksamt och vördnadsfullt, stiger slutligen upp, bugar sig lätt och börjar: »Ers Majestät, tillåt mig —.»
Han tuggade med välbehag på detta: »Ers majestät!» Det liksom höjde honom själf.
Emellertid hade han beslutat sig för att tils vidare antaga anbudet att blifva docent. Det gaf altid anseende, och under tiden kunde han vänta. Därigenom blef han mera bekant och äldre. Ty utan en viss ålder kommer man ingenstädes i ett land, där man räknas för ung, till dess att man fylt fyrtio år. Randers var altid sarkastisk, när denna svaghet hos svenskarna kom på tal, och
