260
aldrig trygg i hans sälskap nu mera. Vi ha häller aldrig något att säga hvarandra.
— Norström är en praktisk karl, sade Randers småleende.
— Ja, det är han. Och det är visst just det, som retar mig. Och så ser han så förbannadt städad ut nu för tiden.
Randers brast i skratt:
— Räknar du inte mig för en städad karl, om jag får fråga.
— Ah. Du förstår nog, hvad jag menar. Det är den där påsmetade hyggligheten, som gör, att man aldrig kan få reda på människan hos honom. Han förefaller mig som ett fint fodral med oäkta diamanter inuti. Och för resten retar du mig också. Hvarför ska du sitta och snobba för Norström med, att du är konservativ i politik? Är du konservativ kanske? När vi äro ensamma, då tycker jag, ta mig fan, om dig ibland. Men då det är andra med, då blir du genast som en annan människa.
— Ja, men jag försäkrar dig. Jag är verkligen konservativ i politik. Det har jag ju sagt många gånger förr.
— Kom nu bara inte och säg mig det.
Grane såg skrattande på honom, och i detta ögonblick var det något så muntert i hans ögon, att Randers ännu en gång måste skratta, när han tänkte på den andres vrede.
