301
som anses störa trefnaden, på lämpligt sätt aflägsnas af stamkunderna.
Grane tvekade. Förslaget lockade honom egentligen icke. Men i ett anfall af nyfikenhet gaf han efter.
— Nå, så kom då. Jag har aldrig varit där förr.
En dimma af cigarrök bolmade emot dem, när de öppnade dörren. Kafét var litet, hade blott två fönster, och bordens antal inskränkte sig till fem. Klockan var redan öfver tio, och det hördes ute i förstugan, att stämningen därinne var hög.
Två af borden voro upptagna. Vid det ena sutto fyra borgare, som under tystnad och med älvar rörde på sitt bruna toddyvirke. Men vid det andra gick det så mycket lifligare till. När hans ögon blifvit något vanda vid röken, urskilde Grane, att där sutto sex personer, hvilka alla syntes vara betydligt druckna. En af dem så gut att vara en tjock patron från landet, och det var tydligen honom, som sälskapet lade an på. Fyra af dem kände Grane igen såsom ökända Upsalatyper. Alla voro gamla studenter, som blifvit öfverliggare, och alla voro de kända under något binamn, som till den grad undanträngt deras egentliga namn, att mången ej ens kände de senare. På lokalen kallades de aldrig annat än långa Anders, Kronhjorten, Grisen och Agathon. Den sjätte satt med ryggen vänd mot dörren och höll landtmannen om halsen samt tycktes hålla tal.
