307
känsla kommer sig af sorgen, eller helt enkelt däraf, att något händt, som ryckt upp mig till medvetande af, att jag ej längre får motståndslöst rulla ned för lifvets utförsbackar.
Men du skall hafva tack, för hvad du varit för mig under dessa år. Gud skall veta, att jag, om så skall vara, lemnar Upsala utan saknad. Ty jag känner, att jag gör det nu. Jag kommer aldrig tillbaka. Det har varit mitt största fel, att jag ej gjort det långt före detta. Ty det fins ingenting värre än att gå sysslolös midt uppe i ett lif, som man hatar. Det är möjligen mitt eget fel. Men jag kan ej lefva i Upsala. Och vet du hvarför? Jo, det värsta är, att man tappar sin ungdom här. Och min ungdom vill jag behålla, så länge mitt lif varar. Ty är den slut, hvad ha vi då kvar? Lifvet är kort, och hvad som kommer efter, det vet ingen.
Du skall icke tro, att denna tanke är ny för mig. Den har grott hos mig länge, länge. Den är icke född af en torr reflexion. Den har växt upp inom mig och växt till ett beslut. Och motiven finner du i hela mitt lif, i mina forcerade nöjen, i min irritation, i mitt galna försök att omvända den där flickan, i min ohåg för att studera, i min ifver för religionsfrihetsfrågan och — i en sak till. Ty när man är ung och lefnadsfrisk, kan man till en tid känna det som en hälsa, detta lif med lösa kvinnor. Men nu är det för
