26
udde, sade Klas. Annars drifva vi ända ner till Norsholm, och då vet ingen, hur det kan gå.
Ett besynnerligt lugn tycktes hafva kommit öfver dem alla. Ty ingen sade ett ord, men hvar våg, som kom, lyfte dem högt upp i luften, och för hvar gång syntes i skymningen den skogiga udden alt närmare. När de sjönko ned igen, var stranden som borta, och de sågo ingenting annat än vräkande vatten och fräsande skum.
Nu voro de midt ute på sjön, och de sågo, att den strand, hvilken de i ilande fart nalkades, var fullsådd med stora stenar.
— Båten blir sönderslagen, sade Erik.
I detsamma kastade en oerhörd våg ekan på sidan och slog till Kalles åra, så att den kom på tvären i vattnet.
— Djäflar anamma, sade Kalle.
— Tyst, Kalle, sade Klas högtidligt. Du vet inte, hvar du kan ligga i natt.
Därpå tog han ett väldigt tag med vensteråran, och åter stod ekan rätt upp på toppen af en våg.
— Kan du inte be en bön, Erik? sade Klas.
Han var aldeles hvit i ansigtet.
Erik spratt till. Han satt just och tänkte på döden och på modern och fadern hemma.
— Gud i himmelen hjälp oss, sade han med låg och darrande röst. Och därpå började han med »Fader vår».
I början skämdes han för kamraterna. Han
