Sida:Erik Grane 1897.djvu/63

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

51


De två öfriga voro af något annan karaktär. Den ene var lång och välväxt med ett städadt och nästad pedantiskt vårdadt yttre, ett förtroendeväckande passionsfritt uttryck i sitt ansigte, och ett sätt, som redan från början angaf, att man hade för sig en stadgad ung man med pålitliga åsigter och en uppfattning, så mogen, färdig och utbildad, att man aldrig behöfde vara rädd för, att han skulle skena öfver skaklorna eller i allmänhet taga något steg i lifvet, som kunde skada vare sig hans succés eller hans rykte. Han hette Norström och var son till en ämbetsman i Stockholm.

Schultz åter var tyst och tillbakadragen, hade ett egendomligt barnsligt ansigte, i hvilket man liksom ej upptäckte karaktären, förrän man fick direkt sigte på ögonen, då man med ens fick hela ansigtet klart för sig. Ögonen lågo långt inne och glödde med en djup och stilla glans, och när han ej trodde sig observerad, kom det gärna ett smärtsamt uttryck i hans ansigte.

— Ska vi gå ner och äta? föreslog någon.

Det blef debatt, om man skulle ha sexa, eller om man skulle äta supé nere i matsalen.

Lindberg ville, att man skulle släppa Barrabam lös på älvar och äta en en-bankos-sexa uppe på rummet. Grane ville också släppa Barrabam lös, men ansåg, att det kunde man göra lika, bra i matsalen. Dukningen skulle bara ta tid, så att man inte hann med någon punsch efteråt.