jaktfolk skulle ju dessa missionärer göra till en civiliserad kristen nation, utan att det föll dem in, att detta folk i sitt hjärta var i många hänseenden mera kristet än de själfva och bl. a. hade genomfört i praktiken den kristliga kärleksläran och det långt mer än någon kristen nation. Européerna uppförde sig, kort sagdt, i Grönland alldeles på samma sätt som öfverallt annorstädes, där de säga sig uppträda i den kristna religionens namn för att göra »de vilda och omyndiga folken delaktiga i den eviga sanningens välsignelse.»
Karakteristisk för denna uppfattning är t. ex. följande uttryck af Egede: »Grönlandarnes medfödda dumhet och kallsinnighet, deras ungdoms slöa och djuriska uppfostran, deras kringflackande och ostadiga lefnadssätt, göra för visso stort hinder i deras omvändelse och böra, så mycket som möjligt är, borttagas och remederas.» Hvilken brist på förstående! Tänk, att vilja borttaga och remedera ett jaktfolks kringflackande lif, hvad blir då kvar? För att icke tala om, att han en annan gång föreslår att uppnå detta resultat genom »tukt och disciplin».
Eskimåerna hörde i början förvånade på främlingarne; de hade hittills varit mycket belåtna med sig själfva och hela tillvaron, visste icke, att lifvet och människorna voro så eländiga som missionärerna oupphörligt försäkrade; de voro, som Egede säger, »utan någon riktig insikt af sitt eget djupa fördärf», och de hade stora svårigheter att förstå en religion så grym, att den lät människor bli fördömda i evig eld; arfsynden kunde de nog erkänna som något allmänt hos kavdlunakerna (européerna); ty att de till en stor del voro dåliga, sågo de nog; men då kaladlit (eskimåerna) voro goda människor, borde de utan bråk komma in i himmelriket.
Då det 1728 kom en hel hop danska män och kvinnor till Godthaab för att kolonisera landet, förargade
