själ får återsken däraf. Med det växlar hans sinne — i stormen allvar, i solsken och lugn den obundna glädjen — han är ett hafsbarn, lättsinnigt glad som den ystra böljan — men stundom mörk som det fradgande ovädret. Allt försvinner lika hastigt i hans barnasinne, det är som när stormen stillnar öfver sjön, då lägga böljorna sig, och minnet är borta.
Lifvets goda är så olika fördeladt här i lifvet; somliga ha det så lätt, kunna plantera ett brödfruktträd i sin ungdom och vara försörjda för återstående delen af lifvet, medan det för andra är som om allt vore dem förnekadt utom kraften att kämpa, steg för steg måste de mödosamt aftvinga den fientliga naturen hvarje bit till sitt lifsuppehälle. De äro utträngda på utposterna, dessa människor, de bilda flyglarna af mänsklighetens stora fylking i dess ständiga kamp för att underlägga sig naturen.
Ett sådant folk är det eskimåiska, och det ett af de märkligaste, som lefva. Det är ett talande bevis på människans underbara förmåga att lämpa sig efter förhållandena och sprida sig öfver jorden.
Eskimåen bildar den yttersta utposten mot isregionernas oändliga tystnad, och så långt som vi ha trängt fram mot norr, så långt ungefär ha vi också funnit spår efter detta härdiga folkslag.
De trakter, som försmåddes af alla andra, tog han i besittning, genom ständig kamp och långsam utveckling lärde han hvad ingen annan lärt bättre — där, hvarest för andra förutsättningarna för att kunna lefva upphörde, där begynte för honom lifvet — dessa trakter har han fått kärlek till, de utgöra för honom världen, hvari han själf är människan[1] — utanför dem måste han duka under.
- ↑ Eskimåfolken kalla sig själfva inuit, d. v. s. människa, alla andra tillhöra, efter deras åsikt, en annan djurart.
