naturen själf där har ställt sig hindrande i vägen för deras utbredning.
Den trakt eskimåen nu bebor sträcker sig från Behringssunds västkust öfver Aljaska, Nordamerikas västkust, de nordamerikanska arktiska ögrupperna, Grönlands västkust och ända till dettas ostkust.
Genom sin i alla afseenden afsöndrade ställning har eskimåen vållat antropologerna mycket hufvudbry, och de mest stridiga meningar ha gjort sig gällande angående hans härkomst.
D:r H. Rink, som har gjort studiet af Grönland och dess folk till sin lifsuppgift och som utan jämförelse är den störste auktoriteten på detta fält, anser, att de eskimåiska redskapen och vapnen, åtminstone till en väsentlig del, härstamma från Amerika, och han anser det för sannolikt, att eskimåerna en gång voro en stam, som bodde i det inre Aljaska, där det ännu bor ett icke ringa antal inlandseskimåer, och att de härifrån ha utvandrat till Ishafvets kuster. Han har vidare framhållit, att deras språk närmast är besläktadt med de amerikanska urspråken samt att deras sägner liksom deras bruk påminna om indianen.
Något, hvari eskimåerna bland annat skilja sig från dessa, är bruket af hundslädar. När man undantar inkaperuanarne, som använde laman till lastdjur, kände den amerikanska urbefolkningen alldeles icke användningen af djur hvarken till att draga eller bära. Häri närmar eskimåen sig alltså mera till de asiatiska polarfolken.
Men det skulle föra oss för långt att fördjupa oss i detta kinkiga vetenskapliga spörsmål, som ännu är långt ifrån dryftadt till botten. Endast så mycket kunna vi med tämlig säkerhet säga, att eskimåerna kommo senast från kusterna omkring Behringssund eller Behringshaf — möjligen från den amerikanska sidan — och ha
