Sida:Eskimålif.djvu/141

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
113
KÄRLEK OCH GIFTERMÅL.

sett en ung hjelte på 12 år komma hem i kajak med sin nyfångade säl och störta in i huset till modern, där han stående mellan hennes knän förtärde en skorpa och sög dryck till från det moderliga bröstet.

Alla de kristna grönländarnes barn bli naturligtvis döpta och få vid det tillfället också namn. De ursprungliga grönländska namnen äro emellertid, tack vare missionärerna, alla försvunna, och i stället brukas alla möjliga och omöjliga, hämtade så väl från det nya som det gamla testamentet, och knappast på något annat ställe är man så i tillfälle att möta hela Skriftens personal, ända från salig Adam och Eva och ner till Petrus och Paulus fulltaligt representerad som där. Vår märkvärdige vän Dalager synes icke ha tyckt om detta, att bibeln användes som namnlista, och därför »tillsporde jag en gång», säger han, »en viss missionär, hvarför en grönländare icke kunde behålla sitt gamla namn, som kunde vara ganska naturligt och godt. Det låter illa, svarade han, att en kristen skall nämnas som en sälhund eller sjöfågel. Jag smålog häråt och sade, att det fanns ju mången Falk, Hök och Dufva i våra länder, som passerade för goda människor.» Jag tycker, att han hade rätt däri.

Grönländarne äro ovanligt förtjusta i sina barn och göra allt för att tillfredsställa dem, isynnerhet om de äro gossar. Dessa små tyranner regera vanligen hela huset, och den vise Salomos ord: den, som älskar sin son, han tukte honom tidigt, erkännes icke; de tukta dem sällan eller aldrig, ja, de anse detta för omänskligt, och jag har icke ens hört en eskimå säga ett hårdt ord till sitt barn. Med denna uppfostran skulle man vänta, att de grönländska barnen blefve bortskämda och vanartiga. Detta är dock ingalunda fallet; ehuru jag har flackat omkring tämligen mycket bland eskimåerna på

Nansen, Eskimålif.8